Qoola Qvinnor

Skip to content

Artiklar

Om drömmar, författarskap och konsten att skriva en bok

Caroline Säfstrand
Krönikör QoolaQvinnor.se

Möt Caroline Säfstrand som sedan tio år tillbaka arbetar som frilansjournalist genom sin egen firma Skrivarstudio Ord & Idé i Helsingborg. Hon släpper sin första barnbok i augusti 2012 och har precis skrivit färdigt en roman som nu är under redigerande. På förslag av Caroline kommer även ett antal av hennes vänner och bokbloggare att skriva under vinjetten "Att skriva bok" för QoolaQvinnor.se under ett par veckor fram över.

__________________________________________________________________________________________

Det enda jag kunde göra var att följa deras krokiga vägar…

För många år sedan såg jag ett avsnitt av Oprah Winfrey´s talkshow på tv. Hon pratade om författarskap med Janet Fitch, som skrivit ”Vit oleander”. Jag hade precis läst hennes bok om tolv år gamla Astrid som hamnar i fosterhem när hennes mamma döms till livstid för mord. Janet beskrev skrivprocessen som ”att karaktärerna levde och berättade sina historier genom henne och allt hon kunde göra var att följa med, oavsett om hon tyckte om det eller inte”. Jag muttrade irriterat åt detta. Säkert! Säkert att man bara placerar fingrarna på tangentbordet och låter en så komplex historia skriva sig själv.

Långt senare, när jag var höggravid med första barnet, började två kvinnor pocka på min uppmärksamhet när jag var ute på mina dagliga långpromenader med hundarna. Det var en kvinna i min egen ålder och en äldre dam. De gav mig ljusa och mörka pusselbitar av sina levnadsöden. En bit i taget. Först trodde jag att det var en udda graviditetsnyck – men den försvann inte när sonen var född. Tvärtom. Istället lades nu den ena biten ihop med den andra och plötsligt kunde jag skymta ett mönster.

Det gick inte att spjärna emot längre. För att få veta vad som egentligen hände den där dagen då inget någonsin blev som förr, behövde jag låta kvinnorna tala till punkt. Så jag tog ett djupt andetag, la fingrarna på tangentbordet och lät karaktärerna få ett liv utanför mitt huvud, lät dem berätta sina historier, sina mörka hemligheter och galna upptåg, utan att jag la mig i. Det enda jag kunde göra var att följa deras krokiga vägar, förundras, förfäras, skratta och längta efter mer. Som Janet Fitch.

Jag berättade inte om mitt bokmanus för någon, och hade antagligen aldrig gjort det heller – om det inte hade varit för att jag förra året snubblade över en skrivarblogg. Och en till. Och en till. Med karaktärernas hejarop i huvudet och alla inspirerande författare och ”nästan-författare” på nätet skrev jag klart boken om Elin och Anja. Berättade hela deras historia.

Och jag antar att det är nu jobbet börjar. Med att redigera, med att peta, med att kasta om, med att lusläsa, med att skicka in till lektörer och förlag. Elin och Anja då? Jo, jag hör dem viska i mitt öra igen…